Hej bloggen.
Nu är det kväll igen.
Dagarna går så fort nu för tiden.
Ena stunden bländas jag av solen, andra av de orangegula gatulamporna.
Det är helt sinnesrubbat.
Ett ögonblick sitter jag på bussen till skolan, näst intill stelfrusen (VART FAN HAR SOMMAREN TAGIT VÄGEN?!) och fipplar med min förbaskade ipodsladd som alltid ALLTID stretar imot så mycket som det bara går.
Nästa ögonblick sitter jag i bamba och skrattar ihjäl mig åt något som jag nu i efterhand himlar lite med ögonen åt. Nej, nu ljög jag! Jag tycker fortfarande att det är roligt...
Och så plötsligtt sitter jag här.
I mitt rum hos pappa med min kamelbruna fondväg och min babyblå trasmatta. Med mitt foto av farmor i bokhyllan. Med min framtidsplansch. Med min spegelbild.
Är det bara jag som får en speciell känsla på kvällen?
Speciellt på måndagskvällarna.
Jag känner mig som en enda lång suck av lättnad.
- Okej, du har klarat av ännu en måndag! Bra jobbat, Astrid!
Det har nästan blivit höst nu.
Jeansjackan håller på att bytas ut mot skinnjacka.
Conversen mot bootsen.
Det stora soliga leendet mot ett milt vardagssmil.
Och ska jag vara ärlig, så är jag jävligt nöjd.
Peace out.
Astrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar