Jag saknar dig.

Nu så är det sommar igen.
Trots att det fortfarande känns som sommaren- 09.
Jag kliver in i den mörka hallen. Jag tar av mig skorna samtidigt som jag kikar in i köket.
Din vanliga plats vid köksbordet är tom.
- Farmor?
Inget svar.
Jag ropar högre och möter min egen blick i den guldramade spegeln.
Inget svar.
Jag går långsamt genom det soldränkta köket och in i ditt mintgröna sovrum.
Sängen är ordentligt bäddad, som vanligt.
Den plastiga väckarklockan tickar.
Ditt sminkbord är stökigt. Ett läppstift här, en kajalpenna där. Jag sträcker mig efter din Chanelparfym och sprutar några droppar på insidan av min solbräna handled. Bara för att spara dig ett slag. Spara dig tills senare.
Jag går förbi trappan i grön heltäckningsmatta och in i finrummet.
Finrummet. Det finaste rummet i världen.
Den hallonrosa soffan, de blommiga mossgröna tapeterna med detaljer i guld, porträttet av farfar, den stora ostämda flygeln.
Allt passar så fint ihop. Allt är så uttänkt. Allt är så du.
Jag smeker som alltid den gröna manchesterfåtöljen och ropar igen.
Du hör mig inte, men jag ser dig genom glasdörren.
Jag ler och går ut på den vitmålade verandan.
Där sitter du.
Där sitter du och är så fin som bara du kan vara. Jag känner ingen annan som faktiskt är riktigt vacker i 20-tals turban. På det lilla bordet står en urdrucken rosablommig kaffekopp och bredvid ligger ett fat med chokladkex. När du sträcker dig efter ett kex så får du syn på mig.
"Nämen hej, Astrid. Är du här? Jag hörde dig inte!"
Det känns fortfarande som sommaren- 09.
Jag önskar att det fortfarande var sommaren-09.
Men det är det inte.
Du sitter inte på verandan.
Din vanliga plats vid köksbordet förblir tom.
Jag saknar dig.