Hej blogg.
Jag hatar att jogga.
Det är få saker som jag ärligt kan säga att jag hatar.
Men jag hatar att jogga.
Det har jag gjort så länge jag kan minnas.
Det är tråkigt, svettigt och gör mig bara utmattad.
Men vad som kanske är det värsta är att jag fullkomligt älskar tanken av det.
Du vet, lång smal snygg tjej i hästsvans övervinner känslan av att alla hennes inre organ ska explodera, klämmer fram sina sista krafter bara för att kasta sig till marken med ett stort leende på läpparna när hon kommit i mål.
Du vet, känslan att pressa sig själv till sin absoluta gräns. Och sedan lite till.
Känslan som nästan är en drog.
Ibland, när min längtan efter den känslan/drogen blir för stark, så snörar jag på mig mina gamla utegympaskor och tar cykeln till närmaste elljusspår.
Jag vet någonstans långt inne att jag kommer hata varje minut jag måste spendera lunkande på grusvägen bland tallar och pensionärer i prassliga träningoveraller och med cockerspaniels i koppel.
Jag vet någonstans långt inne att jag kommer känna mig som en stor svettig degklump och att när jag springer förbi en spegelblank bil kommer inse att jag ser ut som en också.
Jag vet någonstans långt inne att jag inte kommer pressa mig så långt det går utan att jag kommer gå upp för de sista backarna.
Och ändå blir jag lika besviken varje gång.
Så, varför utsätter jag mig för det?
Varför drar jag inte täcket över huvudet när jag vaknar på morgonen och känner att hela kroppen skriker efter lite jogging?
Jag vet faktiskt inte riktigt.
Och jag vet inte om jag kommer ta reda på det heller.
Nåja, nu kan jag i alla fall äta mina gifflar med gott samvete.
Eller?
Peace out.
Astrid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar