Hej blogg.
Idag är det lucia.
Och det är nästan löjligt kallt.
Men för första gången på hela året så har allas julextas och förväntningar nått mig. Jag tror att det började i morse när mamma satte mig i soffan, satte på TV:n där en kammarkör sjöng om en strålande jul och tryckte in en lussebulle i munnen på mig. Jag älskar min mamma.
Nästan 12 timmar senare fann jag mig själv stående på min lokala busstation. För att föra tankarna bort från den tryckande kylan så stod jag med slutna ögon och höll allt fokus på min räddning, som så många gånger förut- musiken som strömmade och rensade mitt fastfrusna sinne. Den superhippa Robynlåten tog slut. Nästa låt var Have yourself a merry little christmas med Rosemary Cloney. (du vet ju hur svag jag är för den låten.) Och där var den, den där julkänslan jag letat så länge efter. Jag insåg att det faktiskt bara är jul en gång om året och att jag vore en idiot ifall jag inte njöt ordentligt nu när jag fick chansen.
Och jag kom och tänka på en annan sak också, där jag stod och inte längre frös. Hur fantastikt är det inte att det där fina sprakandet som finns på alla riktiga och gamla (LPskiva-gamla liksom) jullåtar finns kvar? Att jag kan stå och lyssna och njuta av spraket från min guldgula ipod 2010? Att spraket finns kvar i vår cybervärld med hundratals iphoneappar och elektriska ljusstakar?
Länge leve spraket!
Peace out.
Astrid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar