Måndag- av längtan till dig.

Hej blogg.
Har du någonsin längtat så mycket efter något så mycket att du knappt kunnat andas bara av att tänka på det?
Jag var på GöteborgsOperan häromdagen. Och nu har jag som ett virus i kroppen.
Jag förstår inte vad det är för fel på mig.
Du vet den där känslan man får när man tittat på Moulin Rouge eller Titanic eller någon annan av de där vackra och ack så hjärtekrossande kärleksdramerna? Hur melankolin och krampen i hjärtat liksom sitter kvar i flera dagar efteråt?
Jag har varit på GöteborgsOperan förut. Och alltid blivit helt fantastiskt imponerad. Men aldrig så här. Musikalens toner har aldrig följt varje steg jag tagit. Aldrig absorberats av mitt blod. Pumpats runt i hela blodomloppet. I hela kroppen.
Förlåt.
Det låter löjligt och oroväckande.
Jag vet. Tro mig!
Men jag kan verkligen inte hjälpa det.
Jag vill ha det så mycket. Jag vill lyckas. Jag vill stå där på scenen.
Och fånigt nog är jag lite rädd.
Inte för att misslyckas. Att ens försöka och våga söka skulle vara värt det.
Kanske är det just för att jag vill det så mycket. För första gången i mitt liv är har det där genomborrande heltäckande suget efter något uppstått.
Och nu återstår ju då den slutgiltiga frågan:
Is it a good thing or a bad thing?
Nåja.
Längtar gör jag i alla fall. Likt förbannat...

Peace out.
Astrid.