Hej blogg.
Idag är det måndag.
En riktigt bra måndag.
Jullov is so last season.
Jag gick till biblioteket förra veckan och lånade en hel hög sköna böcker.
Norwegian wood av Haruki Murakami.
Sex and the City av Candance Bushnell.
The Last Song av Nicholas Sparks.
Jag tänkte reflektera lite över den sistnämnda.
Nicholas Sparks är en hyfsad känd och älskad författare, förmodar jag.
Jag menar, det är ju trots allt mannen bakom The Notebook vi pratar om.
The Notebook som ger gåshud, tårar och lyckorus. Allt som krävs för en riktigt bra kärlekshistoria.
Utgåvan av The Last Song som just jag fick privilegiumet att låna är i pocketversion. En version som jag för övrigt börjat uppskatta mer och mer på äldre dagar. (Lite på grund av det mycket acceptabla priset...) Det syns på lång väg att boken blivit lånad förut. Pärmen är lite sliten här och var och då och då dyker det upp en sida med spår efter ett så kallat hundöra.
Nå, själva handlingen då.
Bokens själva inre.
Åh, den är så underbar!
Så genomtänkt, så genomborrande, så genomvacker. Rakt igenom.
Men med handen på hjärtat måste jag bekänna min synd:
Ja, jag har sett filmen.
Ja, jag vet hur den slutar.
Och detta tynger mig faktiskt en aning.
Kanske eftersom även slutet är så rakt igenom. Med betoning på genomvackert.
Mer ska jag inte säga.
Jag vill inte förstöra.
Jag rekomenderar boken starkt i alla fall.
Peace out.
Astrid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar