Han och jag.

- Vi hade suttit och pratat på balkongen i flera timmar. Solen var redan på väg ner då han reste sig och sträckte på sig så där som han alltid gjorde.
"Nej nu måste jag gå! Jag får ju inte missa bussen!" sa han.
Han var så stilig i sin pappas gamla finkostym. Men håret var sig likt. "En blond katastrof!" som hans mamma sagt. Han var så fin.
Jag svalde resten av mitt kalla honungste i en klunk och följde honom ut i hallen.
"Tack för att du kom, med risk för ditt eget liv! Körtelfeber är ju inte att leka med precis..." skrattade jag.
"Ja, vad gör man inte?"
Han log. Plötsligt fanns det något i hans blick. Något nytt. Var det guld?
"Klarar du dig själv nu då?"
Generat böjde han sig ner för att knyta sina slita converse som han envisades med att ha alla dagar på året. Jag pillade bort lite nagellack från tumnageln och försökte lugna mitt vilt dunkande hjärta.
"Ja då, tänk inte på mig! Jag har ju en Tolstoyroman att arbeta mig igenom. Och förresten, vad är väl en bal på slottet?" stammade jag och log blekt.
Han reste sig långsamt. Jag kände att jag rodnade.
"Alldeles alldeles underbar!"
Jag blev ett med hans översvämmande kärlek då han kysste mig. Först mjukt och nyfiket, sen bestämt. Han tryckte mig mot ytterdörren och höll sin kropp så nära min att det kändes som om hela jag stod i brand. Mina fingrar letade sig igenom hans hår. Hans varma armar omfamnade mina höfter.
Vi stod länge, panna mot panna i tystnad med slutna ögon och andades in varandra.
"Nu kommer du också bli sjuk!" kraxade jag tillslut. "Tänk om du missar studenten?"
Han skrattade.
"Hellre är jag sjuk med dig!" viskade han och kysste min bara hud där axel blir till hals.
"Du måste gå!"
Jag ångrade mina ord så fort de lämnade mina läppar och fyllde hallen. Jag önskade dumdristigt nog att han inte hört mig men hans suck krossade mitt hopp.
"Ja, jag måste gå!" sa han tyst utan att dölja sin besvikelse.
Han kastade ryggsäcken över axeln, kysste mig på pannan och gick ut i trapphuset.
"Hej då!" sa han. Hans röst ekade ödsligt därute.
"Hej då!" sa jag, stängde dörren och träffades i hjärtat av omedelbar olidlig längtan.
Men knappt hann det gå 30 sekunder förrän det ringde på dörren.
Och där var han igen med guld i blick, rufs i hår och bus i leende.
"Hej igen!" sa han glatt. "Jo, jag bestämde mig för att missa bussen och pussas lite mer med dig istället!"
Jag stod som förlamad.
"Skulle det gå bra?"
Jag nickade ivrigt, tog tag i hans slips och drog honom in i lägenheten igen.