Söndag- låt mig föreställa mig.

Hej blogg.
Jag lever för att stå på scen.
Hur klychigt och barnsligt det än låter.
Jag lever för att stå på scen!
Jag insåg detta i fredags.
Kulturskolans aula.
Svettigt.
Kvavt.
Klass 9E stod på scen.
Tillsammans för allra sista gången.
(Orden gör mig illamående.)
Applåderna var öronbedövande.
Jag tog ett steg framåt.
Jag skulle sjunga solo.
Trots att jag blev bländad av de tusen strålande strålkastarna så såg jag klart och tydligt min publik.
Jag såg vår publik.
Jag såg min bror och hur stolt han var.
Jag såg min mamma som vars ögon svämmade över.
Jag såg mina konfirmationsflickor.
Jag vände mig om och såg 9E.
Jag såg de människor som jag under tre år skrattat och gråtit med.
Som jag fått G- och MVG med.
Som stöttat mig något så ofattbart.
Som efter en evighet i det grå mellanstadiet fått mig att leva fullt ut.
Jag log.
Dem log.
Introt drog igång.

9E är snart över.
Tre år har gått.
De tre bästa åren i mitt liv.
De tre enda åren i mitt liv.
Känns det som.
Tack för att ni...
Det finns alldeles för mycket att tacka för.
Tack för att ni fått mig att växa.
Tack för att ni fått mig att våga.
Tack för att ni...
Tack.
Vi ses!
Vi ses ute i livet!

Peace out.
Astrid.