Hej blogg.
Tågstationer gör mig melankolisk.
Jag kan inte hindra mig själv från att undra varför.
Jag älskar att resa och speciellt åka tåg.
Jag tror att det är för att jag förknippar tågen på spåren med avsked.
Jag hatar avsked.
Du vet, när man håller någon extra hårt i handen bara för att man vet att ens tid tillsammans är räknad.
Du vet, rullväskans dystra slag mot den ojämna asfallten.
Du vet, när hjärtat snörps ihop så hårt att man nästan inte kan andas.
Men är det verkligen helt sant?
När Gud stänger en dörr så ska han ju tydligen öppna ett fönster.
Kanske borde jag inte säga "Hejdå, Stockholm" utan "Hej igen, Göteborg".
Nu när jag tänker efter som verkar det faktiskt ganska vettigt...
För att säga hej är ju både lättare och roligare än att säga hejdå. Och helt klart mer spännande.
Just nu sitter jag på ett susande X2000.
Himlen är blå och enorm.
Påsen med kinapuff är ännu halvfull.
Håkan sjunger om 2 steg från paradise i hela mitt huvud.
Snart är jag hemma.
Peace out.
Astrid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar