Hej blogg.
Idag är det söndag.
Jag sitter på golvet och flyr tid och rum.
CD-spelaren är på högsta volym och ur de cybermoderna högtalarna strömmar 1946.
Det är min farmor och min farfar som sjunger opera på isländska.
Farfar, som jag inte kände alls.
Farfar med de mörka ögonen, stora som en trygg famn.
Farfar, som hjälpte så många och som kunde så mycket.
Och trots att jag aldrig fick privilegiumet att träffa honom så kan jag ärligt säga att jag älskar honom.
Det känns lite fånigt faktiskt, men det är så det är.
Omsluten av musiken så kan jag faktiskt se honom framför mig.
Helt klart och tydligt.
Hur han är uppklädd trots att det är radioinspelning.
Hur hans hår är välkammat tjockt och svart som natten.
Hur hans stora läppar formar de vackra orden och de dova bastonerna.
Han var en fantastisk man.
Jag tror verkligen det!
Inte minst för att han var gift med min farmor.
Farmor.
Åh farmor.
Farmor som jag kände så väl.
Hon är med mig idag.
Hon sitter bredvid mig på golvet och stampar slött takten med sin gamla toffla och sin lilla fot.
"Det är jag som sjunger, Astrid! Tänk vad ung jag var en gång! Vilka höga toner, har du hört på maken? En gång sopran, alltid sopran" säger hon.
När jag möter hennes blick så skrynklas hela hennes ansikte ihop till ett leende och hon skrattar det där kluckande skrattet som jag älskar.
Eller älskade.
Som jag saknar.
Nej men fy.
Detta skulle ju inte alls bli ett sånt där trist tårfyllt blogginlägg.
Detta skulle ju bli ett inlägg för att minnas, inte för att sakna.
För att hedra.
Men jag gråter inte.
Mot all förmodan.
Jag ler.
Jag är stolt över min farmor och jag är stolt över min farfar.
Idag är det söndag.
Idag är det 1946 och jag mår bra.
Peace out. Astrid.
