Bussresa.

Regnet mot fönsterrutan bildade obergipliga mönster
som hon trött följde med blicken, sinnet och fingret.
Det kalla regnet avslöjade den misstanke som hon desperat försökte forma till faktum.
Att det egentligen inte gjorde så ont. Att hon bara inbilade sig.
Hon var inte ensam på bussen. Tvärtom faktiskt.
Människorna satt en och en. Som sig bör. Med osynliga betongväggar mellan varandra. Som säg bör.
Hon var inte ensam på bussen.
Men den gnagande känslan hade henne i ett fast grepp.
Ensam. Ensam. Ensam.
Bussen krängde till. Pennan mot pappret förlorade fästet.
Frustrerat strök hon över alla misslyckade ord.
Ensam. Ensam. Ensam perfektionist.
Som så många gånger förut så kände hon sig förvirrad av sina egna tankar.
Hon hade ju ett mål.
Vägen låg tydlig framför hennes fötter.
Varför kände hon sig då så mållös?